stay

Tack.
Jag kände att jag inte pallade mer nu. 
Det var liksom psykiskt påfrestande.
Ensamt. Sömnlöst. Deprimerande.
Men jag ville inte säga något.
Varför skulle det var synd om mig liksom?
Troligen hade du det betydligt värre.
Troligen var det mest synd om dig.

Älskade vän.
Tack för att du finns.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0