sannasays

Idag hade jag mina oranga.
En dag i somras hade du dina.

Någon valde vinröda istället.
En annan dag, en annan tid.
Och tur var väl det.

Tänk om man skulle lämna Sverige i ett år eller så.
Hur mycket skulle man egentligen missa?
Om nu vardagen över huvud taget rullar på fast jag inte är hemma.
Hur som helst behöver man nog inte känna någon större oro.
Man kan hålla sig väl uppdaterad om vad som händer.
Tacka vet jag Internet.

Sen har vi ju Facebook. Inte att förglömma.
Underbara Facebook, vad skulle vi göra utan dig?
Det är alltså inte bara landet som sådant du kan ha under
bevakning.
Utan du kan hela tiden ha full koll på vad dina vänner gör.
Och dina vänner kan ha full koll på dig.
Toppen!

Men om vi leker med tanken - för det gillar vi att göra,
att du varken hade tillgång till Internet eller annan
kommunikation med Sverige, hur mycket skulle du gå miste om?  

Inte speciellt mycket. 
Möjligvis sådant som hänt kring dina nära och kära.
Men du har å andra sidan fått andra upplevelser på ditt håll. 

För det är det personliga man minns när året är slut.
Och då spelar det ingen roll var i världen du befunnit dig.
Det är du och din omgivning som tillsammans som avgör hur året
blir.
Det är med dina upplevelser och ögonblick, du värderar om året
blev bra.
Till och med Reinfeldt gör det. 
Delvis i alla fall. 

Jag tycker att 2009 har varit grymt hittills.
Och det är inte för att årets nyhet är Daniels och Victorias
förlovning.
För det är inte sådant som är av störst betydelse.
Inte sådant du går miste om.

I natt ställer bak klockorna en timme.
Läste att man ska göra det när klockan är tre. 
Märkligt val av tidpunkt då det ”ska göras” kan tyckas. 
Men det beror väl på att majoriteten inte berörs den tiden.

Sen så är det ju faktiskt lördag natt.
Så även om en stor del av folket sover, gör långt ifrån alla det.
Frågan är hur uteställena kommer agera när klockan slår tre,
och den plötsligt vrids tillbaka till två.
Kommer de ha öppet en timma längre då?
Och kommer sista nattbussen gå en timma senare?
Kanske. 
Eller kanske är det du som du dansar natten lång, helt ovetande om att du missat sista bussen hem?

Inte är det jag i alla fall.
Utan nu ska jag krypa ner under duntäcket, och njuta järnet av att jag får en extra timme inatt.

Bra dag.
Vet inte varför.
Bara är det.
Och det är ju gott.  
Men det är konstigt det där. 
Vissa dagar behöver man inte anstränga sig det minsta,
och ändå går allt din väg.
Andra dagar är precis tvärtom.
Du kämpar och kämpar, och ändå är det stolpe-ut hela tiden.

Hör mig.
Rör mig.
Kom och förstör mig.

Minns ni tiden då man helst skulle ha noll koll gällande något som stavas s-k-o-l-a? 
Då man inte skulle plugga och helst ha underkänt på proven.
Man menade på att redovisning var lite B.
Det var ett evigt tjat om kollektiv bestraffning.
Och klassrådens stående punkt var Paintball i grusröset.
Minns ni högstadiet?

Sen började man gymnasiet.  
Kompensation för senaste studiebesöket var viktigt.
Likaså att öka antalet sovmorgnar i veckan.
Samt att sluta tidigare på dagarna.

Tänk all tid som lagts på att diskutera antalet instuderingsfrågor.
Att vi har för lite tid till provet.  
Ja, frågan är om vi behöver ha något prov över huvud taget?

Och hur jobbigt det var då läraren när det återstår fem minuter av lektionen, tvunget ska dra igång en hörövning.
Strategin var då att protestera, eller på annat sätt visa sitt missnöje.
På så vis fick man tiden att gå, och hoppet om att slippa växte.  
Men likt förbannat delar tanten ut stencilen framför en.
Man funderar en kort stund på att ge fan i hörövningen. Bara för att.
Men nej, man gör den ändå.
Inte helhjärtat. Men man gör den.
Och tiden går.
Lektionen går över med fem minuter.
Fem minuter!
Världens undergång. Typ.  

Det är drygt fyra månader sen det tog slut.
I alla fall har vi tagit en paus.
Och jag saknar inget vad skola innebär.
Däremot sådant som skola indirekt innebär.

Det är så mycket man vill med sitt liv.

Så mycket som ska göras.

Så mycket som ska bockas för på listan.

Att man lätt tappar sig själv på vägen.

Men inte ska man inte sitta och ånga sitt liv när man blir gammal.

Vi ska göra det vi vill göra, och vara de vi vill vara.

Hellre nu än efteråt.

Att något som borde vara så lätt, kan vara så svårt.
Att något som tycks vara så litet, kan vara så stort.
Att något som är så nära, kan vara så långt bort.

Skit samma. Tar och målar naglarna i någon cool färg.

Fick en kolosalt stor godispåse av Julie går.
En försenad födelsedagspressent som är bra att ha dagen efter, sa hon.
Hon hade helt rätt.
Den var guld värd idag. 
Och visade sig vara så mycket mer än bara godis av bästa sorten.

Tuggandes på ett päron sitter jag här.
Vanligtvis äter jag inte päron.
Men ikväll blev jag konstigt nog sugen.
Så varför inte tillgodose detta behov tänkte jag.
Helt OK faktikst.

Lyssnar på Naive med Kooks. 
Tittar på bilden av dig.  
Magisk. 
Din blick fångar mig totalt.
Får mig att tänka.
Får mig att le.
Får mig att drömma mig bort..
..och äta upp hela päronskrutten.

Jag gick upp ifall de skulle ringa.
De gjorde de inte.
Jag är alltså ledig idag.
Ska inte jobba på hela dagen.
Ganska gott faktiskt.
Frågan är om man ska vara hurtig och ge sig ut på en prommenad,
eller om man ska sätta på lite skön musik och krypa ner i sängen igen.

Valet är enkelt.

Skön musik i högtalarna.
Minns. Känner. Mår.
Ett leende på läpparna.
Många tankar i omlopp.  
Minnen väcks till liv.


Men nu ska jag gå oh lägga mifg.
Lägga mig och låta Norrsveden vagga mig till söms.